tiden på dh gav mig minnen tillbaka..smärtsamma minnen..från "den" tiden..den tiden innan..saknar dig..nej, jag vill inte bli tillsammans med dig igen..jag vill ha tillbaka dig så som det var innan..
men att det inte är så är till 99,9% mitt fel..jag betedde mig som ett jävla as tiden efter..jag kan aldrig sluta be om ursäkt för det..
men du var, är och kommer förmodligen förbli min första kärlek..du kommer alltid ha 10% av mitt hjärta..tyvärr kan du itne göra nåt åt det..inte jag heller..för tillfället..
men bara för det så vill jag faktiskt inte ha tillbaka dig som pojkvän, jag hoppas du förstår det..jag vill ha dig som vän..enbart!
kunna ringa och prata med dig, ses i stan, fika, kolla på film, krama på dig..utan att det ska kännas knas..
det känns som att hon inte tycker om mig..men vi har knappt pratat nåt..och jag vet inte hur mycket du berättat för henne..hur mycket hon frågat..hur mycket du svarat..eller hur mycket hon faktiskt vill veta..
jag vet inte om hon är rädd för att jag vill ha dig tillbaka..
varför ska allt alltid vara så jävla kompliserat?!
varför kan inte minnen bara försvinna?!
önskar hjärnan fungera som en dator..bara trycka på delete och sen tömma papperskorgen så var saker borta för alltid..
men jag vill inte radera allt..bara vissa bitar..
när jag tänker efter så var det faktiskt efter dh som allt började gå fel....vad hände egentligen?


jag är en vilsen, ledsen katt just nu..kommer snart komma tillbaka till livet och vara "som vanligt"

förlåt för allt!